tisdag 12 februari 2008

Orättvisa

Att människor runt om i världen föds till olika liv är ingen nyhet men ändå reagerar jag genom att känna mig så nedstämd. En maktlöshet sprids i kroppen...

Att dagens blogg inte kommer handla om mig och de småsaker som jag tycker är jobbiga i mitt liv har du kanske listat ut redan nu. Om du är här för att läsa några roande rader kan du lika bra öppna en annan blogg...

Att jag snöat in på detta ämne idag beror på att jag för en stund sedan tittade på ett program från utbildningsradion som handlade om joginis, alltså kastlösa kvinnor i Indien som vigdes åt en gudinna vid namn Yelloma som barn.

Deras uppgift är att dansa på festivaler och arbeta som prostituerade. Verksamheten är egentligen förbjuden men är en av få möjligheter till försörjning för kastlösa kvinnor.

I programmet fick man höra kvinnor som berättade om hur deras föräldrar tvingats göra dem till joginis för att kunna försörja familjen. En kvinna berättade bla. att hon vid 12 års ålder skulle skickas till en familj som hushållerska. Hennes egen familj fick 5000 rupier för henne. När hon väl var på plats insåg hon att hon inte skulle göra några hushållssysslor utan det handlade helt enkelt om att utföra sexuella tjänster till män. Ibland kunde det handla om att ha sex med ett 30-tal män under en och samma dag...

En annan kvinna berättar att hon blev jogini när hon var 9 år...

Ibland önskar jag att jag inte hade kanaler på TV så jag slapp höra talas om eländet. Att jag för en stund kunde låtsas som om dessa orättvisor inte finns. Men det går inte. Det är så påtagligt att vi alla föds under olika förutsättningar...

Många av oss kan påverka hur våra liv ska se ut, men många andra kan det inte...

I Indien är de kastlösa "avskummet". De saknar värde. Och lägst stående är kvinnorna inom kastet. Att försöka ändra sitt öde är förenat med döden...

I all bedrövelse hittar man dock människor med kraften att förändra och förbättra. I programmet ses företrädare för en organisation, som arbetar för att hjälpa dessa indiska kvinnorna berätta, om sitt arbete.

Så: Tack alla ni som kämpar för alla människors lika rätt! Tack för att ni kämpar för att vi alla ska få en bättre plats att leva på. Tack för att ni har kraften...

Annica

1 kommentar:

Mamma Millan sa...

Först vill jag bara säga...men hallåååå....är våra döttrar soulmates eller...Min spelar med fotboll, innebandy, dans, piano o rider!! ( o lite till)Kul när de är aktiva, fast mindre kul att spendera all ledig tid i bilen!!!;)

Sen vill jag säga..o så vackert du skrev!!
Vad hemskt, de Indiska kvinnorna...hade ingen aning om. Det är sååå mycket man inte känner till. Blir ju helt chockad när man läser!! Något av det värsta jag vet är utnjyttning av barn...det är sååå HEMSKT!!!

ja , vi kan vara glada som lever här i det skyddade sverige, inte för att alla har det bra här heller men!

Kram på dig!!