Galen i inredning

Det är en lite känslosam Annica som sitter här vid datorn just nu.

Jag har precis pratat med en mycket närstående person som jag faktiskt inte haft kontakt med på några år.

Hans fru ringde och sa att han ville prata med mig och då går det ju inte att säga nej!

Ja, det är ju inte så att jag inte vill prata utan jag är rädd för mina egna känslor.

♥

För det är jobbigt för en så känslosam tjej som mig att stå inför det faktum att han aldrig blir sig lik igen...

Min älskade farbror Lasse.

En man som betytt så oerhört mycket för mig genom hela livet men som valde att försvinna ur mitt liv när han stod i ett vägskäl i livet.

Den dagen var en stor sorg för mig men jag accepterade hans beslut även om jag kände mig oerhört sviken!

♥

För bara ett par år sedan ringde han mig helt plötsligt och bara pratade på som om inget hänt.
Det var en härlig känsla att höra rösten av denna för mig älskade person.

Han var tillbaka i mitt liv, och det var skönt...

♥

Men så ringde telefonen en dag och denna gång var det inget roligt besked jag fick.

Farmor ringde och berättade att Lasse låg på sjukhus och var förlamad i hela kroppen, vi visste inte om han ens skulle överleva...

Han hade helt plötsligt under natten blivit helt förvriden i kroppen och hans fru som jobbar i sjukvården förstod precis vad det handlade om.

♥

Han gör sakta,sakta framsteg.

Alltför sakta...

Talet har inte kommit tillbaka som det ska och han kan inte göra sig förstådd så bra.

Den tidigare så rörliga kroppen gör inte som han vill alls.

Han brukar ringa Farmor ibland och då gråter han...

Jag har undvikit att ringa för då vet jag att jag oxå kommer gråta.

Men jag skickar små kort ibland...

♥

Jag är glad att han ringde för att önska mig gott nytt år även om jag inte förstod vad han sa!

Men det river upp så mycket känslor...

Jag blir så ledsen över att han inte är den han förtjänar att vara men jag är sååå glad att han fortfarande finns i livet!

Och då kommer tårarna...

♥

Kram från en tårögd

Annica