Höst

Att hösten har mig i sitt grepp går inte att missta sig på.
Nedstämd.

*

I år är den än värre.

Det började tidigare...

*

Det spelar liksom inte någon roll att jag försöker övertyga mig själv att hösten är mysig.

Att tända ljus i mörkret...

Att kura ihop sig i soffan framför en brinnande brasa...

Hur färgerna runt omkring oss förändras och ger oss vackert rött, gult och orange...

*

Jag känner mig ändå ensam och ledsen.

Energin saknas.

*

Och jag som ändå borde vara så tacksam och glad över allt bra jag har i livet.

*

Men leendet når bara min mun och inte mina ögon.

Jag som i vanliga fall är full av energi har inte orken att ta tag i saker som jag vanligtvis skulle slänga mig över.
*
Att få ramen ovan färdig hade förr tagit mig en dag så hade det varit klart.
Nu har det tagit mig flera veckor...
och än är inte bokstäverna ditklistrade.
*

Pelargonerna som blommade så vackert hela sommaren är fortfarande vackra.
Det har blivit kallare och jag har funderat på att bära in dem för att rädda dem till nästa år,
men jag kommer inte för mig att göra det.
*
Bara en liten en har fått följa med in och står nu i fönstret.
*

Jag försöker omge mig med saker jag tycker är vackra för att känna mig gladare.
*
Misslyckat...
*

Dricker koppar med varmt te
utan att kroppen eller själen tinar upp.
*

Broken heart kallar jag bilden ovan.
*
Lite min sinnesstämning...
fastän jag inte har ett krossat hjärta.
*
Varför skriver jag då om detta deprimerande tillstånd i denna blogg?
*
Jag har två anledningar.
1. Jag behöver skriva av mig.
2. Detta är min minst lästa blogg och jag vill inte att alla mina läsare i den andra blir bortskrämda.
Ni som tittar in här är sådana som jag räknar som vänner "på riktigt" och som kan stå ut med ett helt inlägg om min sinnesstämning.
*
Kram på er
Annica