söndag 7 mars 2010

Ledsen

I slutet av juni skulle det varit 17 år sedan.
17 år sedan vi fick hem vårt första barn...
ja inte ett människobarn utan ett fyrbent barn.
*
En busig liten kattunge som sprang över golvet jagandes en pingisboll och slirade in i väggarna av den höga farten.
Det var T:s och min första gemensamma lägenhet och vi blev liksom en familj på riktigt.
Kattungen trodde verkligen jag var hans mamma och en ömsint kärlek uppstod mellan oss.
*
Den lilla busiga hårbollen växte upp och blev en hormonstinn tonåring och så småningom fick han sitt första syskon.
Vårt första människobarn.
Han var ganska svartsjuk och ville bäras runt på den axel som var ledig när jag bar dottern på den andra (har ganska härlig bilder på detta i mitt fotoalbum:) men när det kom till kritan försvarade han sin syster mot saker han trodde var hot.
*
Med åren fick han fler syskon och han var inte alltid kärleksfull mot dem...
men van att bli dragen i svansen, ja det blev han!
Både ett och två försiktiga rivmärken syntes på syskonen när de varit för hårdhänta.
*
Det var en ömsint syskonkärlek...
*
Åren har nu passerat och den lilla kattungen som blev till slut en gråsprängd herre som njöt av att strosa omkring på tomten.
Han älskade att ligga i solen och lapa sol och njöt av att umgås med familjen.
*
Vi å andra sidan hade dåligt samvete över att vi inte längre kunde ha honom inomhus då vi fått allergi i familjen...
Men att göra sig av med en älskad familjemedlem gick ju inte!
Vi byggde ett litet hus där han fick vara i fred från andra katter, elaka fåglar och kylan.
*
Det var med stor sorg i hjärtat jag såg att min älskade katt började bli gammal.
Att han inte längre var lika pigg och att han inte orkade ta hand om sin päls.
Till slut kände jag mig tvungen att ta beslutet som jag alltid varit rädd att behöva ta.
Jag grät i flera veckor innan jag orkade ringa samtalet...
Och när jag sedan ringt så grät jag över att jag skulle vara tvungen att åka in till veterinären med honom.
*
De sista dagarna i hans liv fick han vara inne hos oss i familjen.
Han låg i knät och njöt av familjelivet och verkade förstå vad som komma skulle.
*
När det väl var dags så la jag honom i transportburen och han som alltid ylar när vi åker bil var lugn som en filbunke.
Jag, som såklart grät, bad min älskade katt om ursäkt för det jag skulle göra med orden :-förlåt jag vill verkligen inte göra detta men jag känner att det är bäst för dig.
Då lägger min älskade katt sin tass i min hand...
*
Veterinären undrade om vi ville gå ut när de gav honom sprutan men det kunde jag bara inte göra.
Jag ville vara där och klappa honom när han somnade in för alltid.
Något annat alternativ fanns inte.
Han skulle inte vara ensam när han somnade in.
Jag grät floder av tårar men det kändes ändå bra att veta att han hade både mig och T där.
Att han kände kärlek det sista han gjorde i jordelivet.
Nu finns han i katthimlen och jag kommer alltid att minnas honom.
Min älskade
Jamess

4 kommentarer:

annette sa...

Så fint och så gripande Du skriver om Jamess, förstår att det kändes som Ert första gemensamma barn då för snart sjutton år sedan.
Får tårar i ögonen men samtidigt så har Jamess det bättre i katthimlen nu, han har haft ett bra och långt liv hos en familj som älskat honom.

KRAMAR!

annette

Ullis/Leva på landet sa...

Sitter med tårar i ögonen, fast jag vetat om detta ett tag. Blir ju inte bättre när vår pälsboll far runt mina fötter. Förstår hur du känner det. Vet hur jag kände det när vår fia var borta i nästan tre veckor innan hon kom hem. Vet att er goa herre har det jättebra i sin katthimmel och att han har haft det så bra hos er.

Ha en bra vecka!
Kram Ullis

thessan sa...

Sitter här o gråter.... känner verkligen med dig då jag vet hur ont det gör i hjärtat.Massor av kramar och kärlek till er.

Synnøve. sa...

Jag vet hur det känns. Vi tog bort vår älskade Oskar för ett år sen ungefär. Han blev 18.
Känner med dig vännen.
Kramen Synnöve.