Det där med att kickstarta hjärnan efter semestern gick ju sådär...
Förra läsårets alltför hårda schema tog knäcken på mig!
Och medan livet snurrar på för de flesta har jag fått ta en ofrivillig paus.
Från allt.
Hjärnan bara stänger ner och jag är konstant trött...
*
Jag är så långt ifrån den forna Annica som jag bara kan vara...
Energilös ligger jag och tittar på hela dagtv:s utbud.
Intelligent tv gör sig icke besvär,
jag kan ändå inte koncentrera mig på det jag ser.
*
Tur jag har sällskap iallafall...
*
Både Sixten och Smulan gillar soffhäng på dagarna:)
*
Om jag hade haft känslor hade det varit bra.
Men jag känner mig oftast helt tom inombords.
Inga skratt.
Ingen gråt.
Bara en väntan på att medicinerna ska göra verkan.
Och det verkar ta tid.
Alltför lång tid!
*
Både läkaren och min samtalspartner har gett mig order att göra saker som gör mig glad.
Det är svårt...för det finns liksom inget som får mig glad...
Inredningstidningar som jag vanligtvis hade slukat så fort de landat i brevlådan ligger på hög och samlar damm.
Plockar inte fram kameran och dokumenterar allt som jag vanligtvis brukar göra.
Penslarna står och väntar på att användas.
*
För några veckor sedan när jag varit på samtal slank jag in på färgaffären i ett försök att bli normal igen.
Och det funkade faktiskt ett kort tag...
Jag spanade in den fantastiskt söta tapeten som numer sitter i vårt nyrenoverade skafferi.
Men ärligt...det är inte som innan jag blev sjuk då jag kunde jobba dag och natt med mina inredningsinfall...
En timme eller två och sedan är jag utmattad i flera dagar...
*
Bara att åka till tandläkaren med ungarna fick mig att somna för kvällen vid sjutaget.
*
Måtte min energi och min glädje komma tillbaka till mig snart...
Jag vill inte vara den person/zombie jag är just nu resten av livet!
0 
